Ledmobilisering med erfarna naprapater

Med mobiliseringstekniken sker handrörelsen med låg hastighet och upprepade gånger, och är ett alternativ till manipulation. Tekniken skiljer naprapater från en annan stor grupp inom manuell medicin - kiropraktorer.

Ledmobilisering definieras som ”I syfte att töja lednära connective tissue och muskler för att normalisera funktionen i rygg- och extremitetsled hos en patient använder naprapaten mobilisering, en manuell behandlingsteknik som appliceras en gång eller upprepade gånger inom eller vid den passiva fysiologiska rörelsebarriären för en led, utan att lägga till någon impuls.”

Mobilisering används likt manipulation i syfte att normalisera funktionen i en rygg- eller extremitetsled. Vid utförandet tas mycket specifika och lednära handgrepp som sedan utförs långsamt, vilket skiljer från manipulationstekniken. Mobiliseringen används även den för att normalisera ledrörligheten och nå normal funktion.

Naprapaten tar grepp med sina händer över leden och blockerar oönskade rörelser i aktuella samt övriga leder. Önskad rörelse tas sedan ut inom eller vid den fysiologiska gränsen för leden, dock utan att någon impuls läggs till. Patienten får dessutom själv delta aktivt i ett isometriskt motarbete med de muskler som förhindrar den önskade rörelsen. Därigenom används senspolarnas hämmande verkan på muskelaktiviteten vid den efterföljande avslappningen, då den önskade rörelsen passivt tas ut.

Dessa tekniker kallas för MET-teknik (muskelenergiteknik) och PIR-teknik (postisometrisk relaxation).

MET tekniken kan beskrivas som en slags ”segmentell stretching” där leden tas ut till ett ytterläge, det vill säga till den position där man möter ett motstånd för ytterligare rörelse. Naprapaten fixerar därefter segmentet i denna position och patienten får utföra ett minimalt muskulärt motarbete i motsatt riktning mot den rörelseriktning som är inskränkt.

PIR tekniken är en mobiliseringsteknik som bygger på att använda de i kroppen inneboende funktionerna för segmentell rörelse. I stället för att patienten skall utföra ett medvetet motarbete så ber naprapaten patienten att titta i olika riktningar samt att andas in och andas ut på givna direktiv. Här syftar behandlingen till att nå en relaxation av den vävnad som upprätthåller rörelsedysfunktionen och därigenom nå en normalisering av funktionen.

Båda dessa tekniker bygger på att utnyttja de reflektoriska mekanismer som påverkas av kroppens muskel- och senspolekomplex.

Effekten av den naprapatiska mobiliseringsbehandlingen förklaras av den hämmande effekt Golgi´s senorgan (senspolarna) har på muskelns anspänningsgrad (muskeltonus). Genom att ta ut den specifika rörelse som saknas kommer en uttöjning av den restriktiva vävnaden, till exempel muskelvävnaden, att ske. Om patienten sedan spänner muskeln som begränsar rörelsen och som då hålls i ett redan uttöjt läge, kommer Goolgi´s senorgan, som reagerar just på uttöjning, att stimuleras. Effekten av det blir en hämning av de motoriska signalerna till muskeln med en avslappning som följd varvid restriktionen minskar och rörelsen går att ta ut ytterligare.

Syftet med den naprapatiska mobiliseringstekniken är, liksom vid manipulationstekniken, att återskapa ledfunktionen/ledrörligheten och därigenom återvinna funktion i den omgivande bind- och stödjevävnaden, muskel- samt nervvävnaden.

Källa: www.nph.se